Hur många ingenjörer krävs det för att göra en "simmig sås"?

Spiken och jag hängde idag.
Spiken hade "mamma-prao".
Jag tycker det gick väldigt bra för henne.
Alla viktiga moment gick utan anmärkning.
Till och med "köra vagn på Coop" fick hon MVG i.

Latteprao

När Doris tog en tupplur tänkte vi (okej - jag tänkte väl mest) att vi skulle passa på att göra lite "Glasskräm" till tårtorna jag tänkte bjuda på till veckan.
Fråga mig inte varför jag fick för mig att göra denna "glasskräm" istället för den vanliga "festfyllning".
Att den som lagt upp receptet skrivit:
-"Jag har inte provat den själv, men tycker det ser gott ut" borde väl fått varningsklockorna att klämta mer än högljutt.

Eftersom receptet innehöll ett helt koppel av "ställ åt sidan så länge", "viktigt att du INTE..." och "sedan tar du" beslöt vi att Spiken skulle läsa receptet, och jag utföra - i realtid.
Lite som Råttatouille.

Ett kritiskt moment var att värma gräddblandning till 99 grader. Men INTE koka den.
När man blandat i äggredningen skulle man erhållit en "simmig sås".
Äggredningen åkte i för sent.
Såsen blev väldigt lös.
Inte så simmig som vi hoppats
Spiken kallade det för degvätska.

Nytt försök.
Gräddblandningen kokade - jävla termometer att hitta på egna grader....
I med äggredningen.
Såsen blev precis lika lös.
Inte simmig konstaterade vi.
Spiken kallade den återigen för degvätska.

Efter att vi förbannat olika saker (jag termometern och Spiken sin läsförmåga) ställde vi oss själva frågan vad "simmigt" egentligen innebar.
När vi kommit fram till att vi inte hade en jävla aning beslöt vi oss för att gå vidare med steg 18,19 och 20 och färdigställa glasskrämen.

Då hade Spiken fått ont ont i huvudet av alla "simmighetsfunderingar" och jag fått en hjärtattack när jag såg såseländet koka.

Jag vet inte vad egentligen tycker om att vi förutsatte att vi misslyckats - utan att veta vad det skulle varit.
Om det säger mer om oss eller om det satans receptet.

Slutresultatet?
Jovars - men knappast värt alla bryderier.