I helgen har jag lekt svensk och varit osynlig.
Inte så mycket för att det är en rolig lek - utan för att det var fullt upp.
Dylan skulle firas (hade fyllt 4år) och underhållas.
Dessutom skulle vi försöka ta en trevlig bild av hela familjen att skicka in till tidningen.
Sist men inte minst måste jag ju som vanligt -sedan en vecka tillbaka- ägna mig åt att inte se idol.
Det räcker i princip för att fylla en helg kan jag säga.
Nåväl. Nu är inte jag den som tror att nån är intresserad av att jag rapar upp allt vad vi ägnat oss åt i helgen. (Jag tror knappt att vi själva skulle vara intresserade av det i ärlighetens namn....)
Men en sak hände som har fastnat i mitt huvud:
I lördags kom Lasse in från lekparken med en minst sagt häpen min.
Han berättade att våra grannar bjudit över oss på fika.
Först fattade jag inte vad han sa.
Sedan fattade jag inte vilka grannar det möjligen kunde vara eftersom vi inte har nån kontakt med nån.
I ren förvåning hade han dock tackat nej och sagt att vi skulle äta tårta.
För att vara så osvensk jag kunde så sa jag att "Vafan - dom kan väl komma hit o äta tårta med oss?!".
Och det gjorde dom.
Mycket oväntat - men mycket trevligt.
Nu till det jag gått o funderat på, för jag är ju ändå svensk när allt kommer omkring:
Vem av oss ska ta initiativ till nästa fika?
Är det dom - för att det var vi som var värdpar sist?
Eller är det vi - för det var dom som tog initiativet först?
Stora funderingar på en måndag för en svensk.
Antingen så mottages tips tacksamt, eller så väntar jag bara och ser hur det blir.
Som svensk skulle jag kanske för säkerhets skull skriva in till en frågespalt och höra efter - bara för att vara säker på att ingen ska bli missnöjd....
 |
| Lördagsfika |
