Premiärturen i bussen gick bara fint för lilltjejens del. Mamma hade iochförsig god lust att eventuellt ge vissa motpassagerare en snyting emellanåt (de som förtjänar en snyting har förbrukat sin rätt att kallas medpassagerare).
Exempelvis den unga kvinnan av lite oklar härkomst. Gissar på "Nånstans i Asien" - eventuellt det berömda landet Dumihuvien - som talade så högt i sin mobiltelefon att jag misstänker att hon skulle kunnat kommunicera med sitt hemland helt utan tekniska hjälpmedel. Dessutom varade samtalet i nästan en timma.
Nästa snyting - och det är bokstavligt talat - går till det apskaft som satt och snörvlade heeeeeela vägen mellan Umeå och Lycksele. Skulle gärna gått iväg med en näsduk eller nåt, men kunde trots idoga försök inte lokalisera vem som var den skyldige.
Till de två killarna som studerar teleteknik på gymnasiet vill jag önska lycka till på provet imorgon. Tror det kommer gå mycket bra för han med den lite mörkare rösten, medan den andra kan f¨å det lite kämpigare (han hade problem att förklara innebörden av ordet struktur).
Lilltjejen skötte sig dock som sagt var exemplariskt (Stortjejen också för den delen). Hon sov hela vägen - tills vi satte oss i mormors bil. Då tog den stora hungern över. För att råda bot på denna åt hon sig igenom eftermiddagen. Tills hon somnade vid halv fem. Antagligen av nån form av mini-paltkoma....
2 kommentarer:
Duktigt duktigt att åka buss med lillfisen!
Varför delade du inte ut snytingar till bättre behövande? Nu tyckte jag du var en aning snål :)
Ja, jag kunde åtminstone ha ställt mig på sätet med händerna i sidorna och utbrustit i ett
"Vafalls era Möghögar - sluta upp att bete er som vildar. Nu åker vi buss för bövelen!"
Skicka en kommentar