Idag när jag monsterwalkade (typ powerwalk, fast mindre power och mera fettostamp) hem från Coop längs Björnvägen så kan jag svära på att jag körde om "Hattmannen" från Luleå.
(Han crashade en gång fest under studietiden, iförd hatt och sammetsbyxor och fick sedan den dagen och för all framtid gå under det lite nedsättande epitetet "Hattmannen". Tänk på det nästa gång ni tänker göra nåt dumt!)
(Han var inte ursprungligen från Luleå heller - han var nog från typ Göteborg och pluggade nåt humanistiskt vill jag minnas.)
Hattmannen hade numer tre små barn (två tjejer med lördagsgodis och en plutt i en barnvagn).
Hatt hade han inte längre.
Kanske var det i egenskap av fader och förebild som han valde att gå över till den för väderleken bättre passande toppluvan.
Märkligt att han - av alla människor - dök upp bara sådär.
I tisdags morse när vi åt frukost nämnde jag JD för Lasse. En tjej som jag gick i småskolan med.
Tror inte att jag sett henne mer än två gånger sen vi gick ut nian.
Har hört att hon bor uppåt fjällvärlden nånstans.
En timma senare springer jag på henne på Coop (så har jag lyckats få in den butiken två gånger i samma inlägg!).
Vad är det som händer?
Håller mitt förflutna på att springa ifatt mig?
Är det nån form av "Här är ditt liv" i snigelfart?
Eller så ville livet kanske bara påminna mig om att inte bära utmärkande huvudbonader när jag dyker upp som objuden gäst.
1 kommentar:
Visst är det lustigt när det blir så där?
Skicka en kommentar