Nä....vad säger ni - Är det för tidigt att gå och lägga sig klockan nio?
På morgonen alltså.
Jag är helt färdig!
Dethär mammandet tar knäcken på mig.
I morse kom jag på mig själv med att vara avundsjuk när jag hörde att alla gick till jobbet.
Åtta timmar på ett kontor kändes mycket - i september.
Nu känns det som ett paradis.
Jag älskar mitt barn - tro inte annat, men låt mig göra några små jämförelser:
På mitt jobb hände det sig aldrig att mina arbetskamrater följde med mig in på toa. Dom låg inte på badrumsgolvet och grymtade och skrek att jag skulle skynda mig.
Inte en enda gång har det hänt att Malin använde lunchen till att skrika tills hon fick sitta i mitt knä, och sedan ålade runt som en mask tills jag gav upp ätandet och gick över till att sjunga "Hoppa upp, hoppa ner". Hon kastade heller inte kex och leksaker på golvet så att jag fick sitta som en fällkniv med jojo-funktion och plocka upp tills min mat blivit iskall.
Kaffet kunde jag dricka i ganska lugn och ro - utan att försöka få i någon bångstyrig rackare klibbig gröt samtidigt.
Aldrig kom Johan och slog på mitt tangentbord när jag skulle skriva viktiga mail, eller skrek sitt högsta skrik när jag skulle ringa nån viktig människa.
(Och skulle han gjort det - så skulle nog chefen kommit och "lite varsamt" lett honom ut ur rummet misstänker jag.)
Ingen på kontoret gnällde sig genom eftermiddagarna om dom inte fick sitta i mitt knä, så att jag var tvungen att slita axlar, armar och höfter ur led på mig själv för att kunna komma åt att göra nåt vettigt alls.
Inte på några villkor skulle allt detta heller skett på samma dag - varje dag!
Och hade jag mot förmodan varit utsatt för dessa arbetskamrater från helvetet - så hade jobbet tagit slut klockan fyra och jag hade fått gå därifrån - och jag kan då aldrig tänka mig att nån av dom på kontoret sedan hade kommit på tanken att väcka mig fem-sex gånger under natten.
Hon är så rar min lilla Socker-Doris.
Världens bästa.
Men jag kan inte låta bli att drömma mig bort ibland.
Till landet - utopin - där jag får äta en (1!) måltid med båda händerna och faktiskt hinna känna vad det smakar.
4 kommentarer:
Åh, det är så skönt att höra att inte alla tycker att det bara är rosenskimrande att ha småbarn. Att det är fler som blir less emellanåt, eller varje dag.
Go Anna!
Har själv precis försökt byta bajsblöja på en 2-åring som skriker och vrider sig och gnider geggan överallt i totalt vansinne samtidigt som lillan skriker sig lila bredvid. Inget funkar varken gull, mutor eller hot...
Och då kan jag ändå va JÄVLIGT grinig när jag är hungrig ;)
hehe... gud var jag känner igen mig. Jag måste säga att jobba är som att ha semester, då man har testat att ha späd- och nu yngre barn. Det är som att man laddar batterierna hela dagen, för att ha kul på kvällen :)
Vi var nyss ute och cyklade. å hon surrade på in- och utandningen. HELA tiden : MAAAAAAAAMMMA vet du vad osv...
Jobbet är paradiset. Där kan man också vara lite elak om man vill när man bestämmer saker. Det är jag ju inte med Lea :)
Haha, Malin, det var precis vad jag tänkte när jag läste vad Anna skrev ;-)
Skicka en kommentar