Så Anna, hur blev då natten?

Tackar som frågar.
Den blev lite sisådär kan man väl sammanfatta den med.

Efter att feberdonnan vaknat nån miljard gånger redan klockan elva tänkte jag att det var lika bra att hon fick sova hos mig, så slapp jag i vart fall springa fram och tillbaka till hennes säng.
Som det säkert framgått med all önskvärd tydlighet bor vi i mina föräldrars källare.
Vår enochsextis (inte ens den är väl egentligen särskilt bred när jag tänker efter) säng står i flera delar i garaget, och vi förfogar numer över syrrans gamla enochtjugos forntidsbädd som är sådär lagom mjuk att man liksom alltid hamnar i mitten.
Att rymma en feberhet baby där såg jag som en omöjlighet.

Det blev madrass på golvet för mig och Dorran helt enkelt.
Hade inte alls varit jätteobekvämt om det inte var för att det är "lite trångt och stökigt" här, och jag fick sova så gott jag kunde med en bit flyttkartong i nacken (mitt i natten var "ommöblering" inte riktigt en önskesyssla om man säger som så).

En annan trist sak som jag kom på är att man inte kan slå på Lasse om han snarkar ifall man inte sover i samma säng.
Då har man att välja på att stiga upp och slå lite på honom, eller helt enkelt kasta nåt bra.
Där kom det positiva med att sova granne med ett gäng öppna flyttkartonger.
Nästan helt utan ansträngning hade jag obegränsad tillgång till projektiler.

Sammanfattningsvis: Natten får ettochetthalvt A av fem möjliga.
Dagen som varit får ett stort A som i "Ammatprecisheladagen".

Over and out från mina såriga bröstvårtor!