Ändå skönt att vi inte åt surströmming!

I lördags var vi bortbjudna till ett par lite bekanta människor.
(Dom vi känner väl har slutat att bjuda in oss).

Vi skötte oss på det hela rätt fint tycker jag.
Spillde lite på duken, men det skyllde vi på ungarna, så det tror jag vi kom undan med.

Ingen hade sönder nåt (vad vi vet).
Ingen sket ner sig.
Ingen skrek värst jättelänge.

Vi framstod nog faktiskt som rätt normala.
Fram till att vi skulle ta adjö tänkte jag att vi nog faktiskt hade chansen att bli ditbjudna en gång till.
Kanske i allafall.

Sen tänkte jag att jag skulle tänka att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken.
Men jag hann inte.

"Någon" (inte jag, och inte barnen) kastade en halv halloncheesecake nerför värdparets trapp.
Ett sånt där once-in-a-lifetime-kast så att den liksom splashade rekordlångt!

Väldigt geggigt blev det.
I trappen, på väggen, på räcken och spaljeér.
På golvet nedanför.
Hallmöblerna, skorna och kläderna.
Hallontårta goes mental!

Jag ville önska att det åtminstone hänt hos någon vi kände väl.
Jag ville även hitta ord att be om ursäkt med.

Det gick inte.

Jag skrattade så tårarna sprutade medan jag försökte kasa ner det värsta gegget i sopkorgen.

Värdinnan var artig och skrattade hon med.
Sen var vi tvugna att gå - för att hinna till en buss.

Det ångrar jag än.

Om du läser detta:
Jag ber om ursäkt.
Jättemycket och från djupet av mitt hjärta.
Jag har Super-10 och galltvål - du får vad du vill om det är nåt som inte gått bort.
Ring om du vill ha pengar.
Du får vad du vill. Det var ändå värt det.
Så mycket har jag inte skrattat på väldigt länge.