Om att tänka fram solen

Idag var en såndär dag när det kändes som att man jobbade som lärare igen.

Hela förmiddagen var liksom planerad in i minsta detalj.

Bil som ska besiktas.

Sotare som ska, typ, sota.

Tandläkarbesök som ska.....betalas.

Morgonens minus: Bilen behöver nya sommardäck. Hejdå fyratusen (ombesiktning dessutom!).

Morgonens egentligen-minus-men-blev-liksom-plus-i-sammanhanget: Jag hade noll hål.

Hur kunde noll hål vara ett minus?

Ja - gissa vad det kostar att ha exakt inte ett enda hål?
Sexhundrafemtiofem kronor.

Jag vet att fyratusen är mer än sexhundrafemtifem - men för fyratusen får vi i vart fall fyra nya däck.

Av tandläkaren fick jag liksom....ingenting.

Om några veckor kanske jag får en remiss till en implantatspecialist (grep-historien är liksom låååångt ifrån över).

Jag vill inte ens tänka på vad en sån specialist kan tänkas kosta.

Och jag bryr mig inte att jag får en låtsastand.
Jag kommer ändå känna att en månadslön är för mycket.

Övriga familjen hängde på öppna och tänkte
varken på hål eller löständer.