Kärleken är evig - men inte alltid så stark.

Imorse började Lasse tidigt som fan.
(Kvart i sex är säkert sovmorgon för vissa, men jag vidhåller att det är "tidigt som fan".)

Doris tog sovmorgon till strax efter sju.
(Nollsjutretton är säkert tidigt som fan för vissa, men jag vidhåller att det är sovmorgon)

När hon vaknade (i vår säng) satte hon sig upp och ropade "Pappa".
Flera gånger.
Det har aldrig hänt förut.
(Hon är en riktig liten Mamma-gris).
Jag lyfte ner henne från sängen och hon fortsatte ropa.
Hon kröp ut från sovrummet och ropade och ropade.
Kom ut till allrummet och fortsatte ropa och leta efter Pappa.
Ingen pappa svarade.

Så fick hon syn på grannens hund, Nelson, som stod bunden på deras uppfart.
På väg till fönstret hittade hon sin plastnoshörning.
"Pappa" bortglömd.

Av denna morgons händelser drar jag två slutsatser:

1. Doris älskar sin pappa - just lite mindre än hon älskar grannens älghund.
2. Jag tycker tydligen att kring halvsju är "lagom" tid att vakna.

Hej Torsdag.
Nu kör vi.