Vad var det jag sa - fast inte jag då....

För ett par dagar sedan talade jag med en nära vän i telefon. Första gången sedan Lillfisen föddes. Samtalet inleddes på följande sätt:
-"Hej, och Grattis Mamma Anna!"
Jag svarade:
-"Hmm....jag har lite svårt med det där ordet fortfarande, men tack så mycket!"
Vännen:
-"Jag förstår vad du menar - "Mamma-platsen" är liksom upptagen redan"

Helt sant. Den rollen är redan tagen av ens egen mamma, och det är väldans svårt att kunna förlika sig med tanken på att man själv ska ha den.
Eller.....det kanske inte så mycket är själva mamma-grejen som är svår. Har ju ändå haft nio månader på mig att förlika mig med tanken på att vara en vandrande restaurang med dygnet-runt-öppet, snuttefilt, nattsuddarkompis, förste bajstorkare med mera. Det jag dock inte blev upplyst om var att det i mammarollen även ingår en heltidstjänst som projektledare för en familj.
Vafalls!? (Som att man inte var nog förvirrad, stressad, trött och uppgiven som det var....)

Ur denna upptäckt föddes känslor och tankar jag aldrig trodde att jag skulle ha, nämligen att det är jäkligt skönt när ens egen mamma kommer hit OCH LÄGGER SIG I!!!
Dels för att det är den enda person som det känns som att man kan lita på i allt detta - hon har ju faktiskt spelat rollen så länge att hon är expert. Hon har liksom samma värderingar, tankar och syn på barnuppfostran som en själv - fast 30 gånger så mycket erfarenhet av att omsätta det i praktiken!
Sedan är det även skönt att man blir degraderad till "vice mamma" i flocken för ett tag - och med varm hand kan överlåta projektledandet på någon annan.

Det skadar inte heller att hon har med sig köttfärspaj och bakelser. Men det får man se som en ren bonus.

Orsaken till befodran!