Dan före Doparedan!

Imorgon döper vi Doris.
Det är en stor dag både för henne och för mig.
(På riktigt alltså - nu är jag faktiskt inte sarkastisk. För en gångs skull!)

Imorgon blir hon upptagen i kyrkans gemenskap och officiellt välkomnad av Gud Fader himself.

Själva dopgudstjänsten lär väl ta sisådär 35 minuter, och når sin kulmen i och med att Doris får håret tvättat.
Nåt sånt.
För mig hade det varit mer än nog med det.
Jag hade uppenbarligen fel.

Aldrig kunde man tro att det skulle bli sånt stök för lite vattenskvättande.
Här bakas det och lagas mat. Som aldrig förr - eller som vanligt. (Lite som i vår familj....)

Tydligen räcker det inte med att man ska bulla upp fika efteråt. Man måste uppenbarligen stoppa mat i gästerna innan själva begivenheten också. Säger mamma (och säger hon nåt - så är det väl sant antar jag)
Hon kanske är rädd att dom sätter i sig både psalmböcker och dopvatten annars.
Vad vet jag.
Jag och mostrarna åker iväg och dukar i lokalen så vi får väl hoppas att dom löser det efter bästa förmåga.

Imorgon är alltså "dagen D".
Nästa gång jag ska ha barn tänker jag bli farmor.
Då kan man leva livet som vanligt och behöver inte bry sig om värdsliga saker såsom om det finns tillräckligt med thépåsar, eller om det ska vara två eller tre tårtor.
Man kan bara bevittna själva höjdpunkten och sedan stoppa skallen full med godsaker.

Mormor tänkte jag passa mig för att bli.
Verkar vara ett himla stök om jag ska vara ärlig....