Vem bryr sig om ett par trasiga skor?

När Doris föddes fick jag (ett alldeles för generöst tilltaget) presentkort av mamma hos min favoritfrisör.
Det stod att barnvaktning ingick (var förmodligen därför jag fick det...)
På Torsdag är det dags!
Klockan tolv sätter jag mig i frisörstolen för första gången på evigheter.
Klipp och färg räckte presentkortet till och det ska det bli.

Mamma frågade om det skulle bli skönt att få klippa sig.
Jag sa att jag verkligen såg fram emot det.
Det gör jag.
Och det är just "skönt" jag tycker det ska bli.
I två timmar ska jag sitta helt still. Någon kommer att röra i mitt hår.
Tvätta det, massera hårbottnen, kamma, borsta och ta bort värsta topp-tofsarna.
DET ser jag fram emot.
Vilken frisyr och vilken färg det blir har jag inte ens reflekterat över.
Frisör-Emma får bestämma det. Jag litar fullständigt på henne.
Mig kvittar det.
Det känns som att det är ungefär lika lönt för mig att välja frisyr som det vore att välja tapeter till Borgholms slottsruin....