lördag, januari 15

Dåligt samvete inslaget i kartong?

Jag har aldrig varit skilsmässobarn. Kan bara föreställa mig hur jobbigt det måste vara med två familjer som man ska skuffas mellan.
För att inte tala om "mammas nya kille", "pappas bebis", morfar, extramorfar, plastmorfar, låtsasmorfar, lillasysters moster osv. (Pappas nya tjej ska vi inte ens nämna - hon kan vara en riktig bitch!)
Familjeträden måste ju se ut som en hel skog nu för tiden!

Dock finns det en sak som jag skulle dödat för när jag var fyra år.
Minns hur otroligt ledsamt det var på julaftonskväll när alla paket var öppnade. Nu var det slut.
364 dagar kvar till nästa gång. Suck.
En liten födelsedag fram på vårkanten, men vad är väl det i jämförelse?!

Igår var det den 14:e Januari.
Dylan kom äntligen till oss (har varit resor till morföräldrar, Dop, extrajobb och allt möjligt, så det har inte blivit att vi träffats här hemma på ett tag).
Tänka sig att tomten hade varit här på julafton och lämnat paket till honom!!
Fatta: Nästan en månad efter julafton har han fortfarande kvar paket att öppna!!
Förutom detta har han hunnit med en vanlig julafton, fått paket av "plastmormor", paket från farmor, paket från farfar och säkerligen nån fler som jag glömt.

Nu vet jag inte om det är så att separationen vägs upp av det faktum att man får tre-fyra julaftnar.
Men det vore onekligen en vacker tanke!

God Januari!!

1 kommentar:

skilsmässobarn sa...

Det finns tusen anledningar till varför det är bra att vara ett skilsmässobarn (så länge mamma och pappa kommer överens såklart), men julaftnarna är onekligen en viktig grej!