Brevbärare med svans?

Jag kan inte hålla mig längre.
Nu kommer en helt omotiverad bild.
Bara för att jag tycker så mycket om min lilla trollunge.

Det var bättre förr....

Eller....krysset som markerade skatten låg i allafall stilla.

Huh?!

Och vad är det förresten för trams om att Nicklas Strömstedt "inte är nåt att sakna"?
Eller att han gör "musik".

Bah!

Trams.

Han är jättebra.
Och ibland vill jag spotifya "Bilderna av dig".

Om att tänka fram solen

Idag var en såndär dag när det kändes som att man jobbade som lärare igen.

Hela förmiddagen var liksom planerad in i minsta detalj.

Bil som ska besiktas.

Sotare som ska, typ, sota.

Tandläkarbesök som ska.....betalas.

Morgonens minus: Bilen behöver nya sommardäck. Hejdå fyratusen (ombesiktning dessutom!).

Morgonens egentligen-minus-men-blev-liksom-plus-i-sammanhanget: Jag hade noll hål.

Hur kunde noll hål vara ett minus?

Ja - gissa vad det kostar att ha exakt inte ett enda hål?
Sexhundrafemtiofem kronor.

Jag vet att fyratusen är mer än sexhundrafemtifem - men för fyratusen får vi i vart fall fyra nya däck.

Av tandläkaren fick jag liksom....ingenting.

Om några veckor kanske jag får en remiss till en implantatspecialist (grep-historien är liksom låååångt ifrån över).

Jag vill inte ens tänka på vad en sån specialist kan tänkas kosta.

Och jag bryr mig inte att jag får en låtsastand.
Jag kommer ändå känna att en månadslön är för mycket.

Övriga familjen hängde på öppna och tänkte
varken på hål eller löständer.

Faran över!

Mössan åter.

Säger inte var den var.

Då förstår man nämligen att det var jag som hade den sist.

Men det var i allafall jag som kom på var vi skulle leta.

Först Minus och sen plus till mig: Status Q - en inte helt katastrofal dag med andra ord.

Det är varken asfalten eller löken som blommar.

Att vår trädgård är kvarterets sorg är ingen nyhet.

Vi har ogräs i rabatterna.

Fler döda växter än levande.

En gräsmatta som går att förväxla med månen (NASA ringer VILKEN dag som helst).

Löv, okrattat grus, stökiga slänter, övervuxna stenkanter och oreda, oreda, oreda.

Att vi tydligen har penséer på grusuppfarten, under carporten, i Augusti ter sig liksom inte ens konstigt.

IT`S ALIVE!!!!

Kära dagbok

Idag var en bra dag.
Lasse var hos frisören - sen hängde hela familjen liksom på.

Inga konstigheter.

Katastrof del 2

Den allra bästa mössa Doris nånsin ägt - en rosarandig toppluva från Geggamoja- har kommit bort.

Livet närmar sig den punkt då det inte är värt nåt längre....

Proportioner

Alla Nicklas Strömstedts låtar finns inte på Spotify.

Ka-ta-strof.

Var är världen på väg?

Jag skyller på ungdomarna.

En man och hans grill.

Lasse gillar att grilla.
Jag hatar grillmiddag.

Lasse sitter ute och grillar kött, pratar i telefon och dricker öl.
Jag är inne och passar skrikiga barn, hackar sallad, gör potatisen, såsen och kryddsmöret.

Bråttom blir det också.
När han ropar
-"nu är köttet klart!"
Så måste allt vara klart.

Alla andra tillbehör måste anpassa sig efter köttet.
Hitler-kotletter!

Idag vände vi på det.
Här sitter jag och känner lugnet.

Skakar lite på gallret då och då.

Jag suger på att grilla.
Köttet kommer smaka fan.

Jag önskar att vi kunde grilla jämt.

När jag vill bidra på Facebook

"Jag har väckt barn för att försäkra mig om att dom lever.
Jag har hållit och burit barn som varit "trötta i benen".
Jag har spenderat nätter kånkandes runt på barn som inte kan sova.
Jag har torkat snor, bajs, kiss och kräks med mina kläder.

Sätt detta som din status för att visa att du inte heller har nåt vettigare och intressantare för dig än att fundera på gamla dumheter du gjort."

Ibland gör jag sånt.
För att provocera.
Jag hatar när det blir för gulligt.
Eller såna som äääääälskar allt i sina statusar hela tiden.
På allvar liksom!

Jag mår inte bra utan sarkasm.

Det var väl nåt med potträningen antar jag.

Skickat från min iPhone - istället för att försöka sova.

Det är lika mycket kalorier i en kraschad kaka!

Det blev - som man kanske kunde ana - lite muffins här på kvällskvisten.

Jag vet att man ska säga cupcakes numer.
Muffins är hopplöst ute.
Men detta är just muffins och inget annat.

Mina vänner bakar jättefina cupcakes.
Det är fillings och frostings och toppings och paste och jagvetinte vad!
Strössel är det också.
Maria gör muffins - förlåt Cupcakes - som ser ut som vinögda muppar.
Dom blir man glada av.
Thilda bakar små konstverk med fluff och figurer.
Dom vill jag ha som installationer i mitt hus.

Om dom är goda vet jag inte.
Jag har aldrig fått nån.
Och om jag fick en skulle jag liksom inte tordas äta upp den!

Allt jag gör ser ut som om det gjorts av ett gäng onyktra ungar med motorikproblem.
Dock smakar det ofta ganska bra. (Säger folk i allafall!)
Jag säger att ikväll inte var nåt undantag.

Jag gillar att bjuda min morfar på fika.
Förutom att han är nästintill blind, så är han uppfostrad med att aldrig säga att nåt är äckligt.
I allafall inte så att bagaren hör.

Men det räcker för mig.

Den enda Cupcake jag lyckats med.

Jag är ungefär snygg också.

"Fasiken vad sugen jag blev på nåt sött, fett och geggigt.
Tur att Maria ska komma imorgon, så att jag har en ursäkt att baka."

Jämför med:

"Det var länge sedan Lasse fick sånadär Muffins som han älskar.
Men titta! Vi har ju två bananer som behöver bakas upp.
Perfekt!"

Eller:

"Imorgon kommer Maria.
Oh!
Bäst att jag bakar nåt smarrigt att bjuda på."

Tre sanningar.

Lär av detta kära barn, att alla mynt (och alla andra saker för den delen - utom ett Möbiusband!) har minst två sidor.

Välj alltid att fronta med den sida som får dig att framstå i bäst dager.

Inget ljug, inget lur.

Bara lite vrid.

Out for lunch!

När man spelar "alfapet" via Wordfeud-appen (rekommenderas förresten. Kostar alldeles gratis i reklamversion)
med sin syster i Kungliga huvudstaden, lägger "utropad" för 78 poäng och tänker att det är det största som hänt en - då vet man att det är dags att hitta på nåt.
Utanför huset.

Jag måste äta lunch med Tessan.
Jag måste det - för allas psykiska hälsa (utom Tessans kanske).

Och gott ska det bli!

Ses.....sen.

Jag får inte.
Inte.
INTE sitta här förrän jag stökat undan någorlunda i kåken.

Nej, nej, nej.
Absolut förbjudet.

Typ.

Och snart kommer Lasse också.
Undrar om han är väldigt upplagd för att höra lite tjat såhär på kvällskvisten.
Efter att han måstat jobba över och sådär.

Undrar om han helst vill höra en utläggning om hur man kan bygga ett kaminskydd av kompostgaller eller om jag ska börja med att han kan köpa en höstol via blocket när han åker till Skellefteå.

Eller så börjar jag helt enkelt rabbla element-mått och priser och fråga om vi ska köpa eller inte.

Så gör vi.

Välkommen hem älskling.
En vacker dag kanske även jag har ett arbete.

Och hon sa det vi alla tänkte.

Trots en hektisk dag har jag funderat en del på anti-särskrivningskampanjen.
Var, när, hur och så vidare.

Sen tänkte jag på kära Amanda som sa:

"Hur svårt kan det vara egentligen? Skriv ihop bara. Lätt som en plätt!"


Jag vet inte, men jag tror vi börjar närma oss nån form av kampanjslogan i vart fall.

Guld extra allt!

Idag firade vi Lyckseles Guldungar.
"Framtiden" som dom kallas.
Dryga femtio kids födda 2010 närvarade.
Plus en miljard föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar.

Kan ni gissa vilken unge som var allra, allra sötast?

Ledtråd: Barnet har gul t-shirt.

Och så kanske vi fick ett slut på allt gnäll om IKEA-resor!

För ett par veckor sedan slängde vi ut vårt soffbord genom altandörren.
Det såg förjäkla slitet och fult ut.
Vi tänkte att vi säkert skaffar ett nytt.
Nån gång.

Idag var det "En dag på stan".
Företagen i kommunen skaffar fram montrar och visar upp sig.
Jag fick för mig att vi skulle vara med i en massa tävlingar.

Det var vi.

En tävling var att man skulle säga vilken "familj" ett gäng IKEA-möbler tillhörde.
Jag lämnade in en talong för mig och en  för Lasse.

Fem över tre ringer dom.
Lasse vann andra pris.
Ett soffbord.

Ett ovanligt och oväntat pris (vi hade inte ens kollat vad man tävlade om) men ack så välkommet!

Hemnes soffbord. Jajamensan.

Här kunde historien slutat.

Eller - det gör den ju - men det kommer en liten epilog.

Eller som jag skulle vilja kalla det:
"Vad var det jag sa"'

Till Lars:
Varenda minut vi spenderat i IKEA-varuhuset, varenda kvadratmilimeter av vårt hem som katalogen tagit upp, varenda kilobyte jag spenderat på att kolla IKEA.se har gjort att vi nu är ägare av ett soffbord till ett värde av 1295 riksdaler.

Aldrig mer vill jag höra nåt gnäll om att jag shoppar.

Vem vet vad vi ska tävla om nästa gång.

Ha.

Och det var inte enbart pga håriga ben....

Onsdag kväll, klockan 22,18

Doris gnäller.
Anna: -"Ska jag ta henne eller kan jag gå och duscha?"
Lasse: -"Gå och duscha du."
A: -"Jaha - så du tycker att jag luktar skit?!"
L: -"Va?"
A: -"VARFÖR HATAR DU MIG!?!"

Ibland kommunicerar vi enbart i fantasin.

Och nej, det blev inget ligga.

Ju fler desto bättre!

Amanda skriver:

"undrar om vi skulle ha dragit igång en stor, riksomspännande kampanj mot särskrivningar? känns som att svenskarna behöver all hjälp dom kan få"

Heja Amanda!
Heja och tack för att du förstår hur viktigt detta är.
Inte bara för mänskligheten, utan även för mig personligen.

Allt vi saknar är ett startkapital.
Vem är ansvarig för nya kampanjer på Radiohjälpen?

Om jag pensionssparar? Vad tror ni?

Efter dom fem miljoner minuterna i telefon med försäkringsbolaget åt vi egenodlad nypotatis, kokt ägg och sill.

Nu kommer ett såntdär sällsynt ögonblick när jag tänker göra reklam för en produkt i min blogg:

Tummen upp för ICA´s skärgårdssill!!

Lätt den godaste sillen - all times.


Det blir åtta välförtjänta A:n.
Speciellt om man räknar in den snygga etiketten!!

Någon kanske undrar varför jag inte bara tog
en bild från nätet, istället för en illa fotad mobil-
bild?
För att förpackningen är så ny och het att den inte
ens finns att googla fram!!!
Andra kanske undrar varför jag visar en tom burk i bild.
Jo - för att jag var ju tvungen att äta sillen innan jag visste att den var god.
Det är säkert människor som undrar andra saker om bilden också.
Till er vill jag säga: Skaffa ett liv.

Det är en bild på en burk - God dammit!

Ett lämpligt straff för att man leker Ove Sundberg

Igår kom vi på den briljanta idén att vi skulle ta och jämföra lite försäkringsbolag, eftersom vi tyckte att vi betalade så jättemånga kronor varje månad till Trygg Hansa.
(Inget ont om Trygg Hansa. Nöjda kunder är vi säkert, men...vi kanske har sett ett eller två avsnitt för mycket av Lyxfällan.)

För att allt skulle bli så enkelt som möjligt valde vi att via internet be försäkringsbolagen ringa upp oss för att ge en offert på ett komplett försäkringsskydd.
Sen skulle det ju vara enkelt att se vilken som var billigast, och vi skulle kunna tjäna in ett par hundralappar varje månad.
Så jäkla smart!

Kunde det varit.

En sak att ta i beaktning skulle dock kunna vara att "tid är pengar".
Exakt en hel förmiddag satt jag i telefon för att beta av de tre största försäkringsbolagen.
Nog för att det var rätt trevliga killar allihopa, och Lasse fick ha Doris för sig själv hela tiden.
Men roligare har jag väl haft kan man säga.

En annan sak att tänka på när man gör sånthär är att inte låta familjens försäkringskåtaste person sköta samtalen.
(Jag älskar försäkringar. Det känns så tryggt, vuxet och allmänt bra att ha försäkringar. För allt. Jag väntar fortfarande på den dagen jag kan köpa "Avsaknad av lämplig försäkrings-försäkring.")

Jag kommer i kvällens/morgondagens/hela veckans förhandlingar att rösta på att vi byter till IF.
Dom erbjuder tre HELT nya tilläggsförsäkringar.
Och ett pris som var exakt 250 kronor högre än det vi redan hade.


Man kan liksom inte låta bli att handla.
Det är så jävla billigt.

Tjenare mannen.

Tack you!

Doris var med mormor på stan idag.
Dom gick på leksaksaffären och köpte leksaker för halva mormors månadslön.

Så nu sitter vi här och leker.

Med en plastpåse med en sked i och ett ICA-kvitto.

Torka på vatten - inte på idéer.

Idag har vi levt ett liv utan vatten.
Man har spolat ledningarna i området mellan klockan åtta och arton.
Igår fick vi ett A4 med instruktioner kring förfarandet och alla procedurer man skulle ta sig till när det var klart.

Jag hatar att vara utan vatten.
Inget blir som man tänkt sig känns det som.

Tio över fem ringer pappa.
Pappa: -"Jag pratade just med spolgubbarna. Dom är färdiga nu."
Jag: -"Åh, så bra! Då kanske det kan bli nån ordning här."
P: -"Har ni tvågreppsblandare närmast inkommande vatten?"
J: -"Va?"
P: -"Har ni tvågreppsblandare närmast inkommande vatten?"
J: -"Vaddå tvågreppsblandare?"
P: -"En sån med två rattar."
J: -"Nä, nån sån har vi inte"
P: -"Men i tvättstugan då?"
J: -"Nej säger jag. Vi har bara såna med spak"
P: -"Hmm.....dom är liksom lite känsligare...om det är skit i vattnet menar jag"
J: -"Jahaja...."
P: -"Men gör såhär, att när du vrider på vattnet, så tar du kranen närmast inkommande och blablabla"
J: -"Vaddå inkommande?"
P: -"Där vattnet kommer in i huset. Där är det viktigt att du..."
J: -"Vaddå kommer in i huset?"
P: -"Jamen där......äh, vänta, jag kommer över."
J: -"Ja, det blir bra."

Käre far.
Där lurade jag dig allt.
Jag vet faktiskt vad en tvågreppsblandare är.
Jag vet också mycket väl vad som menas med inkommande ledning.
Det var bara så att jag hade mer lust att koka stuvade makaroner och hålla ordning på Doris än att springa mellan kranar och leka rörmokare.
Tänk så bra att du gick på alltsammans egentligen.

Förresten!!

Jag kan inte lägga ner detta - förrän jag vunnit kampen mot särskrivarna.

Jag kan inte lägga ner detta för rän jag vunnit kam pen mot sär skrivarna.

Ändå skönt att vi inte åt surströmming!

I lördags var vi bortbjudna till ett par lite bekanta människor.
(Dom vi känner väl har slutat att bjuda in oss).

Vi skötte oss på det hela rätt fint tycker jag.
Spillde lite på duken, men det skyllde vi på ungarna, så det tror jag vi kom undan med.

Ingen hade sönder nåt (vad vi vet).
Ingen sket ner sig.
Ingen skrek värst jättelänge.

Vi framstod nog faktiskt som rätt normala.
Fram till att vi skulle ta adjö tänkte jag att vi nog faktiskt hade chansen att bli ditbjudna en gång till.
Kanske i allafall.

Sen tänkte jag att jag skulle tänka att man inte ska ropa hej förrän man är över bäcken.
Men jag hann inte.

"Någon" (inte jag, och inte barnen) kastade en halv halloncheesecake nerför värdparets trapp.
Ett sånt där once-in-a-lifetime-kast så att den liksom splashade rekordlångt!

Väldigt geggigt blev det.
I trappen, på väggen, på räcken och spaljeér.
På golvet nedanför.
Hallmöblerna, skorna och kläderna.
Hallontårta goes mental!

Jag ville önska att det åtminstone hänt hos någon vi kände väl.
Jag ville även hitta ord att be om ursäkt med.

Det gick inte.

Jag skrattade så tårarna sprutade medan jag försökte kasa ner det värsta gegget i sopkorgen.

Värdinnan var artig och skrattade hon med.
Sen var vi tvugna att gå - för att hinna till en buss.

Det ångrar jag än.

Om du läser detta:
Jag ber om ursäkt.
Jättemycket och från djupet av mitt hjärta.
Jag har Super-10 och galltvål - du får vad du vill om det är nåt som inte gått bort.
Ring om du vill ha pengar.
Du får vad du vill. Det var ändå värt det.
Så mycket har jag inte skrattat på väldigt länge.

To Helena (och alla andra)

Helena har skickat (IGEN!!!!) Söta kläder till lilla Doris.
Som tack kommer lite ögongodis:

"Underverk för dyngig unge" kallar
jag detta mästerverk till fotografi.

-"Gillar masken att vara på kroken?"
-"Ja, oh ja! Du ser, den sprattlar ju av glädje till och med!"
Fotot heter "Att lura ett barn"

"Hanging on the East side"

To all (alla 2) fans out there!

För ungefär en dryg vecka sedan (när jag skrev föregående inlägg) kom jag att tänka på mitt ex.
Jag började att  tänka på att det är sex år sedan vi flyttade isär.
Sen tänkte jag på att det måste betyda att det är elva år sedan vi träffades.
Elva år.
Det är en livstid för somliga.

Time flies.

Sen kom jag att tänka på att han (som för övrigt var en hyvens kille) en gång skulle beskriva mig och gjorde det med följande mening:
-"Du stänger av vattnet medan du borstar tänderna, skär direkt på diskbänken så knivarna blir slöa och rör alltid om med brödkniven när du blandat juice".

Sån var jag för fem år sedan.
Och är väl antagligen fortfarande.

Det fick mig att fundera över varför jag envisas med att uppdatera denna blogg då och då?
Vad kan jag möjligen ha att förmedla till omvärlden om mina främsta egenskaper är tre (märkliga?) vanor?
Slutsats: Inte mycket.

Så blev det att "Den stora bloggtorkan" hände sig.

Det krävdes ett sms med texten: "Men uppdatera då - jag blir ju galen".
Ett telefonsamtal som inleddes med orden: "Jag måste ju kolla om du lever"
Och kommentaren: "Känslan när man använder sin qouta-time för att man har läsabstinens på din blogg, för att snabbt inse att du inte uppdaterat på flera dagar....det är en sådan besvikelse"

Sen insåg jag att åtminstone EN person (och en mycket viktig sådan!) faktiskt bryr sig.

Plussar man ihop det med Luleå-klacken så är det två personer.

Om jag genom att rafsa ner skära-på-disk-bänken-tankar här då och då kan glädja två personer - så är det faktiskt värt nåt.
Så tänker jag.

PS. Andreas (om du läser detta): Lasse har överlistat mig. Han köper färdigblandad juice, och stora träbrädor  som alltid får ligga framme. Han är kanske min soulmate trots allt.

Tack för besöket!

Vi fick paket med posten idag - från Tant Helena.
(Nej, hon är ingen tant, men hon envisas med att kalla mig för "Tant Anna" inför barnen, så jag vill väl som ge igen....).

Förutom ett packe trevliga fotografier från när hon var på besök, så innehöll paketet även två böcker.
En om hur man får smarta barn och en om hur man samspelar i hemmet.

Jag vet inte vad hon ville säga med det.

Vem försöker jag lura....

Jag borde nog helt enkelt lägga mig och läsa lite.

Släpp all prestationsångest!

Hej och välkommen till Gnejsvägens - och möjligen hela stans - sorgligaste rabatt!

Dom ljusgröna halvvissna sakerna har tanten planterat.

Dom bruna, långa, heldöda stänglarna har jag satt.

Det lummiga man ser - det är ogräs.

Nu kan man säga att jag liksom skiter i denhär jävla rabatten för i år.

Och inbilla er ICKET att jag lägger en enda krona på nåt gödsel eller annat lyx!

När mamman är sjuk och trött...

Lycka kan vara att få tag på ett eget chokladkex!

Off sick!

Fick oväntat besök av Herr Matförgiftning inatt.
Det var inte kul.
Verkligen inte.

Lasse fick lov att VAS:a idag.
Jag tog mig fasikens inte upp på bena - trots att jag är världens tuffaste tuffing.

Doris fick en oplanerad pappa-dag.
Men hon verkar inte särskilt ledsen för det tycker jag.